oboyobagheera

Ida, min dotter fyller 21 år imorgon! Men det finns ingen tös hemma som jag kan gratta imorgon bitti med tårta och frukost på sängen. Det känns konstigt, då det är första gången. Och allt som är för första gången är ovant. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det? Tror jag går upp på ditt rum imorgon bitti med Grattisflaggan, sätter mig och äter en bit smörgåstårta och firar dig ändå! Men det är nog lika konstigt för dig, Ida, som för första gången firar sin födelsedag utan sin familj. Inte ens kusinen finns i närheten!! Men gumman: Vi fixar det med. Eller hur? Hoppas du får en fin dag trots allt regn. Det känns ändå skönt att ha fått prata och sjunga för dig ikväll/morgon.
Men det är väl denna känsla som är lite vad man kallar separationsångest, att tänja ut gummibandet lite till. För Ida är det väl att skapa sig mer frihet och livskunskap.
Tittade i lite fotoalbum från när barnen var små och kom då att tänka på alla de stunder när just det här gummibandet sträcktes ut lite till. Första gången de skulle gå till dagmamman själva och jag stod bakom gardinen och kikade och kollade att det gick bra. När de skulle vara hemma själva den där timmen då jag bara var tvungen att uträtta ett litet ärende. Hur skulle de klara det???
Första gången de var ute på partaj och när de skulle åka iväg själva över natt. Ja listan kan göras lång. Men det är ju samma oroskänsla varje gång. Fast på lite olika sätt. Det där med sunt förnuft och känslor hänger inte alltid ihop har man förstått. Det är även blandade känslor. Lika mycket som man oroar sig lika glad är man när man ser att de tänjer på gummibandet och upptäcker nya världar och förmågor hos dem själva. Så därför säger jag till min kära dotter: "Go for it och take the challenge" Tiden komer inte tillbaka.
Det var lite av vad jag gjorde i helgen! Kanske inte gick utan istället åkte skidor. Nämnligen åkte Tjejvasan för fjärde året i rad. Det var jobbigt men kul!
Lite av en examen efter ett års träning med härliga tjejer som kallar sig för optimisterna. Vi tränar en kväll i veckan nästan hela året just för att åka tjejvasan. Några av de 28 som var med i år har åkt 9 lopp. Inte dåligt! I och för sig hörde jag att det var 80 åriga damer med i spåret i år och några damer som åkt samtliga lopp. Tror det var dryga 20-tal Tjejvaselopp som genomförts. Det kan man kalla krutgummor!.
Vi åker upp fredag morgon för att hinna med stämningen i Mora och att valla skidorna innan middag och peeingsnack på kvällen. Vi bor på ett mysigt vandrarhem med en värdinna som är superduktig kock! Vilken mat!!!! Sedan är det läggdags för att stiga upp vid 7 tiden och börja diskutera utrustning! Nervositeten stiger ju mer starten man närmar sig. Bussen tar oss till Oxberg där starten går. Några extra toalettbesök innan skidorna åker på och stressen vibrerar innanför undestället. Men så är man iväg och försöker hålla reda på armar och skidor såväl egna som andras. Nej det är inte så farlig även om det är lite trångt. Vi tjejer är snälla mot varandra och visar minsann hänsyn!Sedn är det ett trevligt gnetande med härliga människor utmed spåret som hejar på. Tre kontroller med blåbärssoppa, diverse andra varma drycker, musik och all tänkbar hjälp man behöver. För mig tog det i år 3 timmar och 4 minuter innan jag passerade under den fina devisen " I fädernas spår för framtida segrar" Ja för det har varit en seger för mig varje år tycker jag. Alltid hände det något när man åker Tjejvasan. Vill ni veta vad som hände i år får ni ringa!
Väl hemma på vandrarhemmet väntar sedan nybakade bullar och bastu innan vi samlas på kvällen och berättar allt roligt som hänt under dagen. Kvällen avslutas med en utsökt middag. Har inte blivit besviken en enda gång ännu. Söndagen går åt till att packa ihop,några timmar i Mora och sedan bussfärden hem. Gissa om det är många glada skratt och en och annan träningsvärk på hemvägen?  Ja vore det inte för hela det här konceptet hade jag nog aldrig åkt ett enda Tjejvaselopp! Även om man säger att det inte är målet utan vägen till målet som är mödan värd så vet jag inte riktigt. Utan detta mål hade jag nog inte tränat så flitigt på måndagkvällarna.
Ja en av årets höjdpunkt är till ända och så är även OS. Hoppas vi får se lika mycket sändning från handikappOS!